Ena sekunden är jag på akuten och har problem med stomin eller magen, och i andra tränar jag. Jag bråkar mycket med det psykiska. Men jag har kommit in i en period när det börjar kännas lite bättre, som att livet börjar ha en mening igen och att jag verkligen börjar känna att det är värt att kämpa. Jag jag börjat förstå att det jag gått igenom kommer bearbetas och förberedas i hela mitt liv och någonstans är jag på god väg att acceptera att det blir inte bättre än så, även om vissa dagar är tunga.
Just nu tror jag att jag mår lite bättre inombords för att jag har börjat träna igen, för att jag har en sjukt bra psykolog, och för att jag låter all lycka jag någonstans lyckas få värma mig.
Det är så jävla tungt, tufft och jobbigt att vara mig. Det finns historier hos mig så stora att jag aldrig någonsin kommer öppna upp. Det finns minnen som skär i mig och rädslor, ångest och oro folk aldrig någonsin kommer att förstå.
MEN.
Jag är så tacksam att jag redan vid 21 års ålder har en livsuppfattning som inte andra 21 åringar har, en lärdom som inte går att förklaras och som vissa aldrig någonsin få genom livet. Jag är tacksam att livet gav mig det i allt det här svåra, att jag får chansen att känna på riktigt vad som är viktigt och inte.
Puss och kram!
0 kommentar(er)
