2006 fick jag en sjukdom vid namn Ulcerös Kolit. Jag har till och från vart bra, men i störta del dålig. Det finns tre olika mediciner grundmediciner för mig. Den första jag gick på funkade absolut ingenting på mig, trots detta åt jag den i flera år och missbrukade kortison, de första åren låg jag inne jättemycket. Med näringsbrister, uttorkning, blodförgiftning, blodbrist, jag fick panikångest, planerad akut operationer, och så fortsatte det i ett rullande hjul. Jag levde typ på sjukhuset ett tag och det tog både skola och krafter ifrån mig. Sen fyllde jag helt plötsligt 18, då fick jag specialistvårs. ÄNTLIGEN.. Jag fick börja med en andra medicin, funkade rätt bra förutom att jag är en sällsynt fall som får de mest ovanligaste biverkningarna från all medicin, det spelar ingen roll om det är en tavegyl, panodil eller om det är min grundmedicin. Jag fick iaf av denna medicin, sitta i rullstol ett tag, smärta i ben att jag kröp till toan, och ingen visste varför. Jag fick bältros och massa andra följdsjukdomar. Sen en månad innan jag skulle åka till thailand fick jag ett nytt skov, då var ja en av de 8% i hela världen som lyckats sluta ta emot denna. Även om det var härligt i thailand, var det rätt tufft. fattar inte att ja orkade, bara förberedelserna var tuffa med täta läkarbesök och kraftiga kortisonkurer. Jahapp sa jag och fick börja med den sista medicinen.. Som var ett cellgift, men inte lika starkt som för cancersjuka. I och med det, fick jag sköra slemhinnor, min linser torkade ut efter fem minuter, jag fick problem med urinvägarna, tappade hår och jag mådde dåligt på många plan, MEN den höll min sjukdom i schack. Till i höstas, då min läkare från kvinnokliniken ringer och läser ett brev. Kraftiga cellförängringar i livmoder, operation en vecka efter & sedan en månad senare en operation till. Det var bara att sluta med den medicinen de, hade jag börjat utveckla cancer på ett ställe kunde det bara fortsätta. Ett sista försök bytte vi till den första medicinen jag åt, eftersom min sjukdom var lugnare då. Ett halvår senare var den gamla medicinen ur kroppen, och det kändes verkligen på hår, hud, naglar, allergier, ögon och så vidare. Men då fick jag även ett skov, två månader har jag gått nu som ett experiement hemma. Det värsta är vell smärtan och allt blod jag förlorar, har även varit inne nu akut två gånger för gallstenskramp. Så nu har jag lyckats blivit så dålig att jag orkar inte äta mer, är uttorkad och har så fruktansvärt ont. Dropp och kortison kommer göra mig lite bättre en kortare period. jag räknade ut att jag tillbringa nästan ett helt år här på sjukhuset om man räknar ihop alla de gånger jag luggigt inne och fått vård.
Men det var tvungen att ta den här tiden för att bli den starka människan jag är idag och acceptera att det är nu läge för att operera mig. Jag orkar helt enkelt inte leva så här mer nu. Det jag skrivit nu är bara en kort sammanfattning för alla mina nära och kära som aldrig riktigt får de svaren de vill ha. Det är frustrerande för både mig och andra att jag inte öppnat mig mer, men man orkar inte det när man är svag och mår så dåligt! Man måste acceptera hela situationen, och låta andra göra det också.
påvägen hit har både jag och philip förlorat massa fina vänner i brist på jag inte ville att andra skulle se mig som sjuk, vilket ledde till att andra inte förstog att vi ängnade mycket tid till varandra och att jag är sjuk. Det viktigaste för oss är att vi har varandra, att vi håller ihop och att vår kärlek bara växer starkare och att de människorna vi har omkring oss accepterar oss för att vi både öppar och inte öppnar oss. jag har nu valt att öppna mig.
Ikväll har Philip varit här hos mig och han fattar inte att jag kan ligga här och ta allt det här så bra, men när man luggigt här så mycket vet man att det blir inte bättre av att sjunka ihop hela tiden. man måste ta vara på de guldkornen man får varje dag, och det var när philip kom hit och höll om mig!
1 kommentar(er)
