hur känns det att ha stomi egentligen. alla som följt mig vet att min operation blev traumatisk, det blev en lång tid på sjukhuset och minnena från dem har skadat mig kraftigt.
Jag blev akutopererad, jag visste knappt hur en stomi såg ut, vad en påse var, jag visste inte hur man skötte den, jag visste verkligen ingenting. INGENTING! jag var inte förberedd och jag kommer inte ihåg vad jag förväntade mig, jag var för döende för det. Jag litar eller litade aldrig på någon i sjukvården, när deras brister hade utsatt mig för så mycket var min stomi allt jag skulle försöka själv. Jag litade inte ens på mig själv i början. Den första tiden kollade jag inte ens på magen knappt, för att allt som kretsade var komplikationer och smärta. Det var först när jag kom hem som jag insåg att jag faktiskt blivit stomiopererad. I början när man blir stomiopererad är det stomiterapeuten som byter påse och fixar storlekar på påsen och så vidare. Men det ska man ju sköta själv sen, det drog ut på tiden innan jag kunde lära mig och första gången jag skulle försöka själv tog den minst en timme och jag satt bara och skrek och grät. Det var fruktansvärt.. det var jobbigt.. och jag var rädd att göra fel. En otrygghet jag byggt upp från alla andra som gjort fel mot mig. Väl hemma kunde jag aldrig slappna av, det tog upp mot 2 timmar för att byta påse, jag vågade inte ligga ner för jag var rädd för att få ett läckage och jag kunde göra om allt efter 2 timmar i bytande bara för att jag tyckte att det inte kändes bra. Mamma eller Philip hjälpte mig alltid,det är svårt att förstå vilket tålamod de hade. Men jag kommer aldrig glömma den utmattningen jag hade efter opertionen. Det är aldrig under den traumatiska upplevelsen som riktigt fattar hur jobbigt det är, det är efteråt. När man försöker men inte kan bearbeta det. Ni kommer ju aldrig att förstå mina känslor, så som jag inte kan förstå andras. Men som jag alltid säger är det empatin som är viktigast.
min påse byter man en gång om dagen, vilket tar 5-10 min. Jag hittade ju efter ett tag min "stomihatt" som man bara drar på istället för att töla en tätningsring. Vilket var skräcken för mig. Den var tvungen sitta perfekt, och storleken på hålet måste också vara perfekt. anledning till detta är att annars kan det kommer kommer i stomin, avföring, speciellt hög flöden fräta sönder min hud. Det blir så när man tar bort tjocktarmen. Den tar bort allt frätande och vätska, men det har ju inte jag. Stomihatten tar 2 sek att dra på och påsens storlek, när man klipper blir mindre betydlig. En sån liten sak förändrade min trygghet oerhört, jag har aldrig någonsin haft en läckage och jag känner mig alltid trygg med.
det var min stomi det, sen är jag långt ifrån att ha accepterat det. Den dagen jag inte längre lider av så kraftiga PTSS symtom, kan sova, inte äter antidepprisiva, kan andas normalt och faller inte i ett liv igen. Då min staka intigritet inte sätter stopp för mig. det dagen kanske. Efter allt jag varit med om kommer jag aldrig bli lycklig, men en dag kommer jag bli glad, må bra och kunna andas normalt och skapa en trygghet i min familj. Det är precis de målen som får mig att vilja leva.
3 kommentar(er)
