Vi sticker till thailand i mars igen. Det är skönt att ha det där stället, långt långt långt från hem där jag ändå känner mig så himla himla trygg. Jag är glad att bara några månader efter min stomioperation tog mig modet att fara dit igen, helt utan tvekan eller eftertänksamhet, det gick bra men det var jobbigt och modigt. Att ta en vanlig enkel charterresa för mig är modigt, det är fjärde gången nu men jag känner min ändå modig. Mer adrenalin än så behöver jag inte. Det blev ingen ung och frisk fläkt av mig, och jag sörjer såklart allt de där alla andra kunde göra och uppleva men inte jag. Jag är ändå den rikaste med tanke på att jag fick överleva. Jag får tillbaka så mycket när vi får åka iväg jag och Philip. Philip behöver det här, att kunna slappna av brevid mig i en solstol och inte i en sjukhussäng som han gjort i ungefär 130 dagar och nätter brevid mig. 130 dagar och om inte mer har han suttit där brevid mig, hoppfull och sammanbiten om att jag måste klara det här. Aldrig aldrig aldrig gav han upp. Jag är fullt medveten om att framtiden kommer ge oss mera sånna nätter och dagar i sjukhussängen men jag är inte orolig över att jag ska behöva vara ensam. Han har inte lämnat mig än och efter allt det här vi har gått igenom känns det som att ingenting i hela jävla världen kan få oss isär. Jag valde aldrig det här livet men det gjorde han.
Det har varit ett lugnare fysiskt 2015, det har mera gått i ett psykiskt tecken.. Det började med att jag återingen inte trodde att jag skulle överleva men det slutade med en acceptans och kännedom om mig själv som kommer få mig att kunna leva.
Det är aldrig lätt att leva mitt liv, men jag tänker aldrig ge upp tanken och hoppet om att jag kan vara lycklig och stark ändå.
Vi åker iaf till thailand i mars och sköljer över oss med värme och saltvatten i medvetenhet och ovisshet om framtiden, mer än så gör vi inte.. vi lever här och nu och varje dag är en dag rikare, som vi alla borde vara mera tacksamma för.
1 kommentar(er)
