Det blir mycket konstigt här på bloggen, lite av det ena och det andra. Men ni verkar gilla det och det är kul när jag når ut till er med min öppenhet. För kanske är det just det som får er att känna med mig ibland, att jag är här på den här bloggen ibland och skriver rakt ut i tomma intet.
Jag märker dock hur tankarna liksom snurrar lite mindre nuförtiden. Jag gick ju in i väggen för ett år sen, av fysisk sjukdom och psykisk utmattning. Sen sov jag, och sov och sov och sov av nya mediciner som jag troligtvis skulle haft sen jag var 12 år. Men så blev det när man kämpat för livet och sen försöker springa ikapp det, man klappar ihop. Men det känns som jag sovit i ett helt år och nu när jag vaknat känns det, bra, men väldigt konstigt? Jag känner ju inte igen mig själv, jag saknar inte den där nervvraket som jag var, men någonstans är det ju som om någonting försvunnit ifrån mig, det är svårt att förklara. Det enda jag vet är att den här nya människan som jag håller på att lära känna, är mig själv, och mitt mera hållbara jag. Jag tror att jag mår bättre, eller jag vet att jag mår bättre, och det ska bli spännande att få leva livet med mitt nya jag. Kanske försvinner hon i skepnader av någon annan ibland, byter riktning i den här bipolära världen jag lever i. Men jag kan för första gången i mitt liv andas lite lättare, andas med hjälpmedel och känna att den här kampen jag varje dag tar mig igenom ger mig lite tillbaka. En dag i taget, imorgon kanske jag är det där nervvraket igen men då tror jag ändå att jag ska kunna veta hur jag ska gå tillväga och vad det är som triggar mig till att bli så. Eller så gör jag inte det, det är precis så det ser ut för mig. Jag vet aldrig riktig vad jag vaknar till varken fysiskt eller psykiskt. Jag väljer in och väljer ut mycket här i livet just nu, allt med fokus på att hitta mitt sätt att leva och inte bara överleva.
Over and out.
Puss och Kram.
0 kommentar(er)
