Det är 10 år sen du bosatte dig i min kropp. Sammanlagt har jag varit inlagd i 1,5 år under den tiden. Jag har fått börja om 400 gånger.. Ja, mitt hjärta är fyllt av sorg, min kropp är sönderslagen, mörbultad, trasig, min känsla är ovisshet, min oro är framtiden. Jag kan och får bara leva en dag i taget. Men hur svag jag än är, så måste jag vara stark! För mig, och för framtiden. Det blir aldrig bättre, men jag blir starkare! Och idag gör jag mig redo för vad som kan hända imorgon. Hur stark jag än är, kaxig och envis så kommer det ett slag i ansiktet på det med. Jag är rädd för att inte orka vara såhär stark hela livet, jag är medveten om att jag kommer aldrig kunna styra över vad som händer imorgon. Det kan ingen. Men för mig har det hänt över 400 ggr, det där bakslaget som får mig att tappa livslusten.
Men ändå.. Jag måste vara stark, och jag är stark, trots allting jag varit med om och utsatts för. Starkast av alla jag känner, lika stark som min mamma.
Fan heller, min kropp är mitt jobb, jag tänker jobba för att överlever den.
Posttraumatiskt stressyndrom var helvetet efter många inläggningar och operationer. Dom sitter fortfarande kvar, på näthinnan och under natten.
0 kommentar(er)
