Det är mycket som inte är bra för en, men ibland kan även det dåliga ge en nått bra.
Tex godis ;) det matar stomin med flöden och inflammationer i kroppen. Men man kan inte tänka så på allt.
Jag tänker dock mera och mera på hur rädd jag är att det kan hända något precis närsomhelst. Varenda tecken i kroppen oroar mig att det är nått annat. Jag måste försöka tänka på annat men känslan och oron kommer alltid vara där, mer eller mindre. Jag var 14 år när läkarna berättade mig för mig att jag aldrig mera kommer bli frisk igen, att jag kommer leva med en obotlig sjukdom som jag då inte visste skulle utsätta mig för så fruktansvärt mycket lidande och kämpande.
Jag tänker ofta på hur mitt liv skulle sett ut om jag aldrig blev sjuk? Vem skulle jag vara? Vart skulle jag vara? Och så slår det mig att visst jag har gått igenom, offrat och kämpat mera än vad ett tiotal människor någonsin tillsammans kommer göra i sitt liv.... Men samtidigt, det är ju hela den här tiden med min sjukdom som format mig. Lärt mig prioritera, älska och njuta av det viktigare i livet. Det finns det också ett tiotal människor tillsammans som ALDRIG kommer göra. Dessutom får jag dela allt detta, det bra och det hemska, tillsammans med en annan människa som jag känner en så gränslös kärlek till. Så frågan är ändå om jag skulle vilja vara utan det?
Så kroppen jag älskar dig och jag hatar dig
0 kommentar(er)
