Dagarna går och energin är på botten. Jag är kroniskt sjuk och med det kommer en kroniskt trötthet. Så med några motgångar hamnar jag i oblanas. Jag kom iväg på rehab imorse och bara man kommer ut, kommer dit, hur trött man än är så mår man ju så bra. Det blev en gjutardag, med ljuslyktor och annat smått och gott. Det har varit handledarmöte och sånt är också känslosamt. Man önskade att man kommit längre, medan andra runt omkring mig tycker att jag kommit en lång bit på vägen och att jag är en helt annan människa sen i våras. Det är kul att höra, riktigt kul att höra. Det klart jag förstår skillnaden. Nu kämpar jag på i hopp och vetskapen om att det kommer aldrig bli bättre men sakta men säkert kommer jag acceptera att det är så.
Resterande av dagen har varit vilande i soffan till The 100. Jag har även haft en telefonsamtal med min läkare och kirurg. Visserligen är det orättvist att behöva gå igenom så mycket som jag gjort, MEN det som är postivit är att jag känner mig oerhört trygg, jag känner mina läkare och min kropp, och dom känner verkligen mig, så har det alltid varit. Jag känner känslan av att hon och dom "inte bara gör sitt jobb", hon ser mig och hon hör mig.
Nu hejjar vi fram Sverige till EM!
0 kommentar(er)
