Mina tankar är sorliga och hemska på natten, det är då jag egentligen bloggar som bäst. För det är min dagbok här mest, den här bloggen.. Mina tankar om livet, med en stomi och traumatiska sjukdomsupplevelser. Det är nog det som så många känner igen sig i. När jag skriver sådär fult och ärligt som nattens tankar ibland kan ge mig. När man inte behöver vara så himla lycklig som endel med de där solskenshistorierna som får av att bli opererad. Min historia är långt ifrån en solskenshistoria. Det blev aldrig så bra. Men jag kämpar varje dag med att det kanske en dag kommer bli det?
Men jag är lamslagen på dom där tankarna, jag har varit i värre hålor än såhär, när tankar om självmord har varit i fokus. Jag har kommit därifrån, men tankarna är känslorna och smärtorna jag försöker dölja och leva utan på dagen. Ju mera jag försöker leka frisk ju mera ont gör det på natten helt enkelt. Jag är innerligt tacksam att man inte ser ut på utsidan som man gör på utssidan men ibland vore det lättare. Jag skulle inte ha nått annat val då, att vara sådär stark, modig och glad.
Jag känner mig svag, trött, rädd och ledsen just nu. Jag orkar inte prata.
det handlar mer om att jag vill inte leva med att jag bara har dom BRA dagarna ibland, så som vissa människor har de dåliga. Förstår ni mig?
Jag vill bara vara själv, bara vara tyst och bara låta dagarna försvinna. Jag vet att det är kolo och gastromånad och att det är oron om vad dom kommer säga eller hitta som oroar mig mest. Jag lever på att inte tänka långt, eller oroa mig. Men kroppen vet, känner av när det gått för långt.
Jag tror att min orkeslöshet, mitt sätt att sova konstant och gråta varje kväll har med den där ändtarmen att göra också. I mina ögon är det inte så eländigt, det blöder och värker och krampar flera gånger om dagen. Men herregud, jag har haft det så mycket mycket värre att det här är en liten flis för mig. Men egentligen är det inte en flis.. Det är min kropp och mitt immunförsvar som kämpar och strävar och gör min febrig varje dag. Det klart jag blir helt slut?
Stina förklarade det här med autoimmuna sjukdomar väldigt bra. Vårat immunförsvar är kodat att attackera tarmarna, så det jobbar ständigt med att sabba tarmarna, förinta hotet vill säga. Vilket ni kanske då förstår varför man äter cellgifter och tar ner immunförsvaret, för då jobbar det inte med att förinta tarmarna. Men i mitt fall blev immunförvaret såpass dåligt att jag utvecklade cancer celler istället, är det inte det ena är det de andra...
Jaja, en happy låt gör mig happy. Så nu trycker vi på Play och låter ångesten flöda ut över allt och ingenting. Puss på er.
0 kommentar(er)
