Jag skriver 1000tals sidor dagbok i mitt huvud varje dag just nu. Det går i 400 km/h därinne och jag finner ingen plats eller ställe att få ro på dem eller hitta en plats åt dem. Det är bara så det är att vara bipolär. Jag hade tid på psykiatrin idag och de ökar dosen av lamotrigin och sätter även in seraquel nu. Det känns så skrämmande och konstigt det här med... bipolär sjukdom... En sjuksom som triggasts igång av hela min barndom, uppväxt, tonår och sjukdomstrauma. Efter så mycket lidande så skulle det bli mer?
Eller? Jag FÖRSÖKER liksom se att detta kommer hålla mig vid liv, detta kommer få mig bättre i balans. Jag vet att mediciner är inte lösningen till allt, hela mitt liv, hela min livsstil kommer få ännu mera begräsningar och måste, men jag tänker inte förlora den här striden. Striden? Det är ju precis det jag hoppas att i framtiden inte ska behöva göra så mycket, att nu vid rätt diagnos och rätt medicinering inte behöva strida lika hårt, andas lite lättare.
Jag moläter saltlakrits i hopp om att dagens lärdomar från psykiatrin ska liksom landa. Att jag har en sjukdom, som fått mig att planera mitt självmord, fått mig att vilja lämna allt jag har och fått mig att tro att alla runtomkring mig skulle ha det så mycket bättre utan mig.
Visserligen tror jag så ibland ändå
Men jag vet att mina nära och kära älskar mig, hur annars hade jag kommit såhär långt som jag är idag?
Oavsett vart mina känslor är kommer jag aldrig skämmas för att jag är jag.
0 kommentar(er)
