Ja här står det lite still. Jag var ju på endoskopin häromdagen, eller förra veckan. Det såg förjävligt ut. Kraftig inflammation och sprucket, och ihopskrumpet. Ändtarmen pratar vi om. Men eftersom den varit så nu i över två och ett halvt år blir det inte så bra i kroppen. Man producerar ämnen i kroppen och jag mår allmänt dåligt. jag är konstant trött och just nu håller jag på att komma ur en svår deppriossion igen med alldeles för mycket panikångest.
Jag vill liksom inte ha det såhär? Men såhär har jag det. Det är bara att acceptera, och jag försöker ta vara på de stunder på dagen jag orkar nått, eller de kvällar eller dagar jag faktiskt vill hitta på något. Jag kämpar ju varje dag, och vet ni varför? För att det är EGENTLIGEN jävligt grymt att leva. Det har jag upplevt. även om jag upplevt lite för mycket förjävlighet i mitt liv också. Men det är svagt och enkelt att ge upp, därför tänker jag inte göra det.... Det är bättre att göra en grej av det hela, och sen låta sig själv må förbannat jävla skitdåligt, så dåligt att man vill och prövar ta livet av sig ibland. För det är inte så konstigt? Ju mera man fokuserar på att vara precis som man är, utan att skämmas, dölja eller hindra ju bättre kommer man må.
Jag har små mål här i livet och mitt fokus ligger just nu att försöka låta de nya antideppresiva göra sitt, försöka att trappa ner i stesolid och sobril. Samt övergå från flera opiater till att hitta ett sätt att behålla vätska på bättre.
Så nu tar jag mina tarmar som producerar smärta utan dess like på nätterna att ångesten är total och lägger mig och vilar. För det är precis det jag behöver idag.
Det blev ju som sagt en otroligt mysig lördag i helgen som jag till och med klarade av att äta både massa god mat och godis med grymma vänner!
Puss på er
1 kommentar(er)
